Det är svettigt och jävligt på bussen - det absolut sämsta färdmedlet på sommaren, men av någon anledning blev det buss den här gången. Jag sitter alltid på samma säte, platsen till höger (vänster?! när sitter man på vänster sida och när sitter man på höger sida i en buss egentligen?), inne vid fönstret precis innan dragspelet. Så fånigt, vad inrutad man är.

Vid hållplatsen efter Hagaparken kliver det på en ung kvinna. Hon ser bekant ut. Så pass bekant att jag nästan vill spy ur mig ett hej när hon går förbi, men jag är svensk och struntar i det. Hon tittar tillbaka och ger mig en blick som säger att hon känner igen mig också, eller överanalyserar jag? Nej, visst fan har jag sett henne förut.

Försöker lägga ihop bitarna. Första tanken blir automatiskt att jag har sett henne på Facebook. I nio fall av tio är det någon jag har snokat på på Facebook. Men jag känner ändå att jag har pratat med henne. Hon ser mjuk ut, trevlig, sympatisk. Kan hon vara servitris någonstans där jag ätit nyss? Men det känns ändå som vi har pratat om djupare saker än sås och rödvin... Någonstans känns det som hon känner mig lite mer än så. Kan hon vara en vän till en vän? Men har jag inte bättre koll på mina vänners vänner? VEM. FAN. ÄR. HON?!

Jag hade antagligen ältat det i oändlighet, om det inte var så att hon klev av en hållplats före mig. Jag kollar efter henne när hon går över vägen - i tofflor! Just ja! Det är min gynekolog.