happyfungrownuplife

Första gången på sex år som jag får blommor den 14e februari! Så var det bara på skoj..?
/Tjejen som tydligen blir charmigare med åren

Jag har fått fanmail från både H&M och Vattenfall!

Jag ligger i soffan och äter godis som jag inte tycker om.

När jag var barn åt jag inte godis alls. Tyckte det var äckligt. När jag gick på barnkalas och fick med mig godispåse hem gömde jag den alltid för att slippa trycka i mig skiten. Mamma brukade hitta torra små lösgodisrester i hörnen hemma. VAD HÄNDE MED DEN KARAKTÄREN?!

Till godiset slötittar jag på Familjen Annorlunda på fyran. Jag vill bara dö. Så trött blir jag av att bara se dem.

Jag känner mig skeptisk.

..var gränsen till tant går?

A, är du kvar? Jag börjar känna mig redo...

Jag äter hårdkokt ägg och dricker te.

Tídigare idag frågade mormor om vi skulle se "det där på tv ikväll?!?"

- På spåret? sa jag
- ÖÖÖÖH, NEEEJ! THE VOICE SÅKLART! vrålade mamma och mormor i kör.

Tystnaden som uppstod efter det...

Skriver jag som om han kunde bemästra internet.

Jag och mamma åkte över på fika idag, mitt på dagen - som om vi också vore pensionärer. Fokus var, som den dagen det är, på familjens herre. Han berättade om dagen han föddes, när han kom som unge nummer 12 i ordningen, för 72 år sen.

- Jag kom med fötterna först.
- Du menar med rumpan först, det är ju för trångt för att ligga raklång? rättade mamma.
- Nä, fötterna. Där fanns det svängrum sen innan, det var bara fritt fall ut.

(ja, det är plastblommor ni ser i fronten).

Jag åt fil istället för mackor till frukost och förvirringen vet inga gränser...

Men egentligen grundar sig nog obehaget i att jag förra veckan försökte göra mig av med ett beroende. Sen 15 år tillbaka är jag totalt beronde av (ja, vad ska vi kalla det? Läppsyl är slarvigt sagt Lypsyl, men jag använder ju inte produkten Lypsyl utan något cerat från apoteket, men nu säger vi läppsyl för sakens skull) läppsyl. Jag kan inte leva utan, och har inte gjort det frivilligt mer än 12 minuter i följd under dessa år. Jag använder det när jag äter (en vän kom upp till åtta smörjningar under en måltid förrförra veckan), har det på kudden bredvid mig i sängen när jag sover, kan avbryta en sexsession för lite smörj, och råkar jag gå hemifrån utan måste jag köpa ett nytt på väg till tunnelbanan. Så har jag levt. Ett liv i bojor. Därför bestämde jag mig förra söndagen för att testa utan (correction, byta sort till ett utan vatten och alkohol för att på sikt kanske kunna leva utan).

Nu börjar jag känna mig riktigt obekväm. Som när man sitter med trånga jeans i sin egen soffa. En molande känsla av obehag. Som pms ungefär, du känner det, men vet inte riktigt var det sitter. Jag känner mig ful, osäker och liten. Jag känner mig såhär:


(i ärlighetens namn har jag redan gett efter och smörjt järnet, gärna till och med utanför munnen, med mitt gamla vanliga cerat när den här texten publiceras).

Kan man inte böja "bh"?

Om det är okej för er slänger jag ut julskinkan nu?

Idag såg jag till att få ut det mesta av dagen, och det är som ni förstår alltså semla (och Mandz litegrann). Ser ni hur liten den här är?! Det betyder att jag får äta tre till för att komma upp i en semla av full size.

Jaha. Nu när jag är igång med bloggen igen förväntar jag mig viss respons. Jag har ju blivit bortskämd tidigare med fanmail och små presenter (från mitt enda fan, A) och det kan jag tänka mig även i fortsättningen. I natt drömde jag att det kom ett brev på posten, från ett nytt fan (!!) med ett hårdkokt ägg i. Skeppat ända från Göteborg utan att spricka! Tänk va, vilka fina läsare jag har (hade kunnat ha...).

Av fröken Hvenström dök det in en sen födelsedagspresent förra veckan. En hel lunta med gamla kokböcker. "Fan så fint!" tänkte jag, men bättre skulle det bli. I botten låg den:



Och det är därför det antagligen är henne jag kommer gifta mig med.

Åh, vad ni är trötta på mig.

Jag tog bara ett litet bloggbreak, kände på livet lite. Hur kroppstemperaturen är utan en laptop i knät. Men så får man tydligen inte göra. Konspirationsteorier från alla möjliga håll. Pappa ringde förra veckan och frågade om jag mådde dåligt, nu senast i morse ringde mamma, "Lina, är det så att du har råkat tappa bort kameran men inte vågar säga något?". Nej, så är det inte. Men jag får väl ge med mig, nu har ni mig här igen. Jag ska berätta allt för er, med start nu:

Sitter i soffan och äter After Eight, en liten uppladdning för gymmet senare. Godis och träning borde ju vara den magiska medicinen mot platt rumpa? Strax börjar Malou Efter Tio. Nu är allt som det ska igen.

Hepp!