Godkväll och välkommen hem till mig
Men just ja, jag bor ju inte här...
Det är ändå något visst med övertid. När klockan slår 18, och den officiella kontorstiden är över. Telefonerna slutar ringa, jag kryper ner i mina kontorsraggsockor, micrar en fryspasta, och myser över vetskapen att jag bara har fem timmar kvar...
Såhär vacker är jag när jag vaknar på morgonen
På Tallgatan skiner solen alltid inne.
Blev ni nervösa igår? Att jag fått kalla fötter och dragit mig undan?
Så är inte fallet. Jag var bara tvungen att vårda mina relationer (de riktiga, utanför Facebook) lite. Ni vet, när man ligger tillsammans i soffan framför datorn och umgås? Så.
Här sitter jag och önskar att jag saknade ett jobb
Jag måste få tag i en sjuårig lindanserska. En söt liten tjej på 120 cm som bara flyger över linan, kanske med ett litet parasoll i handen. Mitt största problem är att föräldrar inte drillar sina barn tillräckligt i det här landet. Istället lurar de i ungarna saker som "du är bra som du är"...
Om ändå Sverige vore lite mer som Kina.
Vikten av en påminnelse
Det man inte har i huvudet får man ha i iPhonen. Därför har jag skaffat en helt fantastisk app som heter iPeriod, den är rosa och blommig och allt sånt där som vi kvinnor gillar. Den talar om det mesta för mig, men i huvudsak när jag ska ha mens, och den har stenkoll på när jag kommer bli sur. Man kan tydligen synka den med sin partners telefon, så denne får en varning när det är dags för pms, men det har jag stuntat i, det märker han så bra ändå.
Idag när jag satt på jobbet började telefonen plöstligt spela hysterisk musik, ett stycke jag inte hört förut. Då var det iPeriod som satte igång någon form av räddningsaktion för att påminna mig om att min mens är tre dagar sen. Så jävla bra - om jag hade kunnat göra något åt saken.
Idag när jag satt på jobbet började telefonen plöstligt spela hysterisk musik, ett stycke jag inte hört förut. Då var det iPeriod som satte igång någon form av räddningsaktion för att påminna mig om att min mens är tre dagar sen. Så jävla bra - om jag hade kunnat göra något åt saken.
Det här inlägget borde fan egentligen ha en egen flik...
.. Och jag skulle kalla den "veckans långnäsa". Den här gången går den (näsan? det? vad?) till den lilla naiva tanten på lokalloppisen i Rättvik, som i helgen sålde två fanettstolar i original till mig.
För 25 kronor styck.
För 25 kronor styck.
Vill bara påminna er om vem som styr den här skutan
Som ni ser är allt som förut.
Förutom att jag har skaffat ett jobb med svennebanan-tider och inte hinner platta håret på morgnarna. En föreläsare frågade mig en gång om jag trodde att kaos och kreativitet hör ihop, och det trodde jag. "Jag ser det på ditt hår", svarade han...
Här kommer alla känslorna på en och samma gång
Det bor en krukväxt här hemma som helt otacksamt slutade blomma tre veckor efter inköpet våren 2010. Men det finns ju en själ i mig också, så även om den inte gett mig särskilt mycket glädje i vardagen har jag ändå fortsatt vattna den på regelbunden basis. Lät den stå kvar ändå, liksom. Det är större att ge än att få, eller vad folk brukar säga.
Nåväl. Idag fick jag feeling och loggade in på bloggen för första gången sen mitten på februari. Och se på fan! Ni är ena trägna bloggläsare! Fortfarande en stadig läsarstatistik! Så nu tänkte jag och min St Paulia blomma tillsammans! Vi tar varandra under armen och ger tillbaka lite.
För man blir ju tamejfan rörd.
Nåväl. Idag fick jag feeling och loggade in på bloggen för första gången sen mitten på februari. Och se på fan! Ni är ena trägna bloggläsare! Fortfarande en stadig läsarstatistik! Så nu tänkte jag och min St Paulia blomma tillsammans! Vi tar varandra under armen och ger tillbaka lite.
För man blir ju tamejfan rörd.
