Jag äger uteserveringen på Debaser Slussen med en öl i varje hand. Stentvättad jeansjacka och magtröja. Det finns ingen sämre kombo än öl och magtröja, men utöver svullen mage förser ölen mig en otrolig optimism. Jag klarar av det mesta, dubbla öl och trippla prillor. Plötsligt står Molgan framför mig. Vi kallar honom så för jag har hört overkliga män kallas det förut. Han är 21 år, kortare än jag, och tamejfan – visst kan jag klara honom också!

De dubbla ölen och trippla prillorna tar mig till dansgolvet på Skeppsbar. Jag och Molgan svänger hand i hand omkring till tonerna av Swedish House Mafia.  Jag ska många gånger efteråt ifrågasätta just denna scen. Men det är vi nu, Molgan och jag, och vi ska gå hem tillsammans ikväll.

- Väntar du här, medan jag går på toa?

Han är borta i max en minut, det är aldrig kö till herrtoan. Under den minuten hinner jag känna att livet blir lite tråkigt och innehållslöst. Jag bestämmer mig för att ringa Johan. Vi kallar honom så av den enkla anledningen att alla mina tidigare kärleksaffärer heter just så. Signalerna går fram, ”three is a magic number”. Det magiska numret är precis vad jag får när Johan svarar ”Hej du!” samtidigt som Molgan lägger armen om mig, där ute på trappan, utanför Skeppsbar.

Logistiken går inte riktigt ihop. Molgan är förmodligen helt ointresserad av att ta med sig även Johan hem, så jag låter bli att fråga. Istället lägger jag till med en snygg handgest som säger ”Jag ska bara styra av det här samtalet” och svänger runt hörnet. Det visar sig att samtalet inte går att styra av. Johan slutar inte prata. Johan pratar i 40 minuter! Jag vet inte vad vi säger. Jag vet bara att kvinnan framför mig har på sig sex par skor. Den här kvinnan har uppenbarligen kommit på något som inte jag har. Tanken gör mig illamående.

Det löser sig så smidigt att jag ställer mig där på gatan och kräks. Jag lägger inte ner någon vidare energi på att fundera över mitt mänskliga värde utan fokuserar på faktumet att samtalet med Johan är avslutat! HIGH FIVE! Jag torkar mig runt munnen med den stentvättade jeansjackan och släpar mig tillbaka till Skeppsbar för att avsluta affären med Molgan. Molgan står inte kvar. Men han sitter där, på trappen, och spelar Tetris på sin telefon.  I 40 minuter har han suttit där, och spelat Tetris på sin telefon! ”Han älskar mig!” hinner jag tänka, innan vi vinkar in en taxi för att åka hem och ligga med varandra.

Jag kan undra vad den här grabben vi kallar Molgan hade för vilda förväntningar där han satt på trappen och med beundransvärd acceptans red ut mitt bootycall. Min fantasi sträcker sig inte så långt, men med all sannolikhet hade han inte förväntat sig att han skulle stanna taxin fyra gånger på vägen för att låta sitt hemsläp ramla ur och kräkas. Antagligen hade han lika lite som jag förväntat sig att han skulle hålla hennes hand, bära upp henne till sin lägenhet, ta av henne skorna, sätta upp hennes hår, bädda ner henne i sin säng, för att sen lägga sig själv under en filt på soffan.

Jag vaknar upp i en främmande säng i ett främmande rum med väskan över axeln. Alltså har vi inte legat. Så bra. Kanske dags att gå hem, den här Molgan har helt klart redan gjort för mycket för ett svin som jag. I samma sekund glider han in i rummet med en kopp kaffe med mjölk. Han har sprungit ner till affären för att köpa mjölk till mitt kaffe. Och just som jag tänker ”Den här grabben är helt jävla orimlig” kryper han ner i sängen och skedar mig.

Vi låg aldrig. Jag var inte intresserad längre. Men jag önskar att alla ni där ute någon gång i livet snubblar över en Molgan. En Molgan som stryker er över håret och uppmanar er att kräkas lite till, när han egentligen mest är ute efter ett riktigt bra skjut.