På Urban Deli månar de om sina gäster
De har tänkt på allt - element under toalettpappret. Varmt och gott.
Även om han inte har några handskar på sig inomhus just idag
När jag ser Erik Saade tänker jag på den lilla treåringen i mig. Som ville klä på sig själv, och envisades med att stoppa in collegetröjan i byxorna.
Kan ingen hjälpa honom?
Mina vänner, behöver ni en uppföljning?
Jag har fått kritik från en upprörd bloggläsare/intressent. Jag citerar:
"Du måste ju fatta själv att du inte kan lägga upp på bloggen att du könssjukdomstestar dig och sen inte lägga upp att du fick svar att det var lugnt (varken det var det eller inte). Så jävla basic så det finns inte!"
Intressant, jag frågar för vems skull det är viktigt att den informationen kommer upp i bloggen:
"För din. Hur stor chans tror du att du har att få knulla om folk tror att du eventuellt har könssjukdomar? Du marknadsför en produkt (ja, i sammanhanget är du en produkt) och då handlar det om att städa upp lite. Som att man inte försöker sälja sin lägenhet när det är full med massa konstiga saker".
Någonstans tycker jag att det är gulligt, tanken på att ALLA män där ute läser min blogg. Även om det är en fin vision är vi inte där riktigt än. Vidare hoppas jag att mina läsare har tillräcklig slutledningsförmåga att inse följande:
1. Jag är frisk
2. Jag ser till att bli det
Jag tänker lite som de på vårdcentralen - onödigt att ringa om det är lugnt.
Alternativt ligger jag så mycket att jag inte har hunnit göra testet än.
Jag är helylle
Jag är så FANTASTISKT nöjd/stolt/överväldigad över mina nya julstjärnor att jag kände att det nog egentligen bara finns en person som skulle kunna uppskatta dem lika mycket som jag. Därför bjöd jag över mormor (och för ordningens skull även morfar) på lite sen adventsfika idag. Gick upp vid halv nio imorse för att baka (!!!) en saffranskaka. Enligt morfar var det den godaste kakan i år (och det är ett JÄVLIGT bra betyg såhär i slutet av november, om ni inte förstod det), vilket är lite smickrande att höra från en 40-talist, som i regel fikar tre gånger om dagen. Bildskön blev den också:
Se på fan - hon kan baka också!
Eventuella frierier skickas till: [email protected]
Min sockerkaksform var för liten...
Så här sitter jag och slickar skålen före frukost.
/Fetto, snart illamående
På en måndag?!
Det är helt galet, men nu blev det såhär.
Vill ni ha en dagens?
Att jobba hemifrån.
Gullegullegullegull!
Även fast jag nog bara har rent mjöl i min påse får jag rysningar och hjärtstopp när det utan förvarning ringer på dörren. Besök ska alltid anmälas i förväg, och jag ser gärna att besöket i fråga ringer när han eller hon är utanför porten för att fråga om koden också. Då är jag beredd och kan ta emot besöket med värme och kärlek.
Men igår när jag låg på soffan ringde det på dörren. Men nej nej nej nej neeeeeej! Sur granne ("Vad fan har jag gjort nu?"), Radiotjänst ("Just det... måste ta tag i det där") eller Hyresgästföreningen ("Ååh, de slutar ju ALDRIG prata")?
Men det var bara min syster, som kom förbi med mitt favoritgodis.
Är det jul nu igen?
Jag har alltid älskat dessa orangea 40-talsstjärnor, men aldrig haft några. Därför blev jag helt totalt superlycklig när jag hittade nyproducerade varianter i museishoppen på Nordiska museet i torsdags. "De får fan kosta vad de vill, jag ska ha två stycken" tänkte jag, och kände att jag hade spenderarbyxorna på mig.
35 kronor styck... Det var nästan så jag ville sticka till några kronor extra.
Nä, hörrni grabbar...
Vi har plåtat halvnakna män hela dagen. Beklagligt. Helt värdelöst faktiskt...
Idiotspel
Jag kan med glädje konstatera att jag faktiskt runkar oftare än jag spelar tennis, men jag tror ändå inte det ligger någon risk för slitage där. Här är sannerligen boven:
Vissa människor alltså...
I museibutiken fick jag informationen att affischen inte finns eller kommer finnas till salu. NÄHE? Tydligen är det ingen efterfrågan på affischer med halvnakna, svettiga män. Jag fattade ingenting. Och eftersom jag är envis som en åsna och tror att allt alltid är möjligt gick jag hem och mailade marknadsavdelningen på Nordiska museet och förklarade att när jag bestämt mig så har jag, och undrade vad det fanns för möjligheter att erhålla en sån affisch. Jag fick svar från Anders (samma dag, helt otroligt!) som skrev att han inte såg några omöjligheter att jag skulle kunna få en av affischerna som använts på museet när utställningen var över. Han skulle cc:a mailet till sina kollegor så min förfrågan kom fram. Nöjd!
Sen gick månaderna, och jag tänkte att mitt mail antagligen hamnat jäääävligt långt ner på priolistan. Men så, förra veckan, kom jag hem till ett mail från Hanne. "Vem FAN är Hanne?!" tänkte jag. Jo, Hanne visade sig arbeta på marknadsavdelningen på just Nordiska museet, och DE HADE EN AFFISCH TILL MIG! Jag dör! Vilka fina människor!
Nu börjar mitt nya liv. Nu ska jag äta frukost med den här herren varje morgon:
Vad heter den här muskeln?
Jag har ont i den efter för mycket iPhone-pekande.
Vi ska se Bonde söker fru också, men det vet de inte än
Ikväll kommer Mandz och Pillz över på tacokväll. För att köra den här svenne banan-grejen till sin spets tog jag bilen för att handla på Willys (dramaten på bilden är dock inte min). Det får även stå för dagens motion.
What's in it for me?
Åh, A!
Jag sitter här och undrar vem du är. Mitt första riktiga fan! En såndär härlig nyfikenhet, som sätter sig som ett pirr i magen. Känner mig nästan förälskad.
Men vilken sekund som helst kommer det slå över och jag kommer förvandlas till en crazy bitch, så det är bäst att du träder fram nu.
Att man äter fantasilös lunch behöver ju inte nödvändigtvis betyda att det är fantasilöst
Update: Jag stekte på det i ugnen innan jag åt.
Varför gör ni livet så svårt för mig?
Jag har sedan flera år tillbaka skåpen fulla med wellpapp och pantflaskor jag inte orkat gå iväg med. Det finns inte plats för tidningar också...
Om att bli snuvad på sin egen konfekt
Sist jag hade mens expanderade mina bröst till oigenkännlighet. Helt fantastiskt! Därför har jag i fem veckor nu (ja, den är lite sisådär, den här menscykeln) gått och peppat för nästa gång. Tänkt ut outfits för hela veckan och massa roliga saker jag och mina bröst ska göra tillsammans.
Så hände det ingenting.
Jag skulle hellre dö än att bli ertappad i en Onepiece. Men, helmatchande mjukisdress?
Min förmiddag framför tvn i punktform
- Varför är Lill-Babs alltid täppt i näsan?
- Malou lyckades göra ett helt program Efter Tio utan tema död, sjukdom eller sorg. Istället pratade de i två timmar om en död, deprimerad och innerst inne väldigt ensam Marilyn Monroe.
- Den här killen! Han får mig nästan att vilja byta förort! Jag sväljer det med hull och hår. Han älskar verkligen Farstas tunnelbana! Det ser man ju.
- Hem till gården. Så långt går jag inte.
Nu var det längesen vi åt mackor tillsammans
Lite galet med frukosten på högkant sådär.
Kan inte förstå att jag sitter här framför Malou igen. Vad jag har ännu svårare att förstå är varför hon får vara på tv men inte jag?
En anledning till att komma i säng i tid
Tomheten som infinner sig när man inser att kakorna är slut och hela kvällen är kvar.
Jag vet att jag är tuff på alla möjliga vis, men jag har en weakness, och det är Beck. Ja. JAG VET att det inte alls är läskigt, men det är något med kombinationen mord i min hemmiljö och jobbig musik som gör att jag kommer sova med ögonen öppna. Men vi provar.
Vi försökte vara kulturella
Det finns ingen jag är så förälskad i som Henning, huvudkaraktären i världens bästa roman, Mina drömmars stad. Fyfan så gott, med en karl som månar så mycket om att familjen ska ha mat på bordet att han jobbar ihjäl sig innan han fyllt 35! Så idag tog jag Cecilia under armen (inte bildligt, sånt larv slutade vi med för tio år sen) för att i form av en stadsvandring följa författaren Per Anders Fogelströms fotspår. Eftersom jag läst Mina drömmars stad (läs: samtliga av hans romaner) sju gånger om tänkte jag att det kunde vara intressant att se om en sk "expert" skulle kunna lära mig något.
Tyvärr hade fler hittat dit. Tyvärr var de typ TVÅHUNDRA stycken?! Jag drabbades av någon form av svartsjuka. Hur kunde dessa tvåhundra andra människor anse sig ha rätten att stå där och ta plats när det är MINA favoritböcker det handlar om?
Vi var tvungna att gå därifrån.
Även om en gång kanske inte är någon gång
God morgon mina vänner (speciellt A)! ÄR NI VAKNA?! Pigga och fräscha såhär en söndagsmorgon? Inte det? Själv ska jag precis pipa iväg till gymmet. Man kan utläsa av skrynklet på tröjan att det var ett tag sen.
/Stortränarn
En plastpåse i min tvättkorg
Det här ser väldigt suspekt ut. Som en kisspåse från dagis. Men det är bara ett par strumpor i, sen jag råkade trampa i räkskålen förra helgen.
Ni hör min bön!!!
En vitsig jävel dessutom! Och lyhörd - lät bli att skriva sin adress så jag slipper svara! ÅH! A, JAG ÄLSKAR DIG (trots att du kollade upp min adress på något obehagligt vis)! Nu kan ju resten av er försöka bräcka detta.
Hemma hos
I nästan ett år låg de här affischerna i en rulle i ett hörn och skräpade. Jag hann tröttna på dem innan de ens kom upp på väggen. Varför man tillverkar (eller köper?!) affischer utöver standardmått vet jag inte. Jag gav jakten på ramar en halvdag, sen tröttnade jag och istället började jag vänta på att två ramar av rätt mått skulle dyka ner framför näsan på mig, så jag kunde rama in de där förbannade tavlorna.
Men så ledsnade jag häromdagen. "JÄVLA IDIOTAFFISCHER!" tänkte jag, och gav dem vad de tålde med hjälp av en häftpistol. Sen dolde jag bevisen bakom en gammal hederlig hyllbård (finns det ordet?) för köksskåp.
Häpp! Den högra blev lite sned, men det är inte så noga.
Hur jag kan veta att det blir en bra dag
De här trosorna fick jag av min syster (vänta lite här nu, var hon inte ensambarn?) när jag fyllde 17. Det var den sk "utfyllnadspresenten", menat att vara ett skämt. Leopardmönstrade boxers med turkos linning i något jävla mjukt material. Så galet tantigt/töntigt 2003.
Föga kunde hon ana att de idag skulle vara mina BÄSTA trosor (ja, jag har haft dem i snart nio år, det kanske var lite konstigt kände jag nu)! Varje dag i de här trosorna blir en bra dag. Det är nästan så att jag drar mig för att sätta på dem, eftersom jag vet att det kommer dröja till nästa gång. Men idag åkte dem på. Ska ligga i soffan med rabarberpajen jag bakade igår (paus for reaction) och bara ha ett riktigt fint liv.
Ja, så jag ville väl egentligen bara säga tack till syrran, såhär i efterhand. Du har gjort allt lite bättre.
Jag kommer ändå aldrig bli som Underbara Clara
Till lunch idag blir det jättemånga små frysköttbullar från Findus till lunch. Och ketchup med både socker och salt.
Jag kom på lite för sent att det är gott med smör i spaghettin. Så jag slickade kniven ren från ketchup innan jag dök ner i smörpaketet med den, såklart, jag vill ju inte ha ketchup i mitt smör.
Först efteråt kom jag på att det kanske var lite äckligt.
/Tjejen som levt ensam alldeles för länge
God morgon
Jag sitter här och har styrelsemöte med mig själv. Har fastnat vid punkten "Ska vi få Facebooka på arbetstid?".
Har TV4 Nyhetsmorgon på i bakgrunden, något jag har börjat med igen senaste veckan. Efter ett års uppehåll. Det slog mig att under uppehållet har Malmö gått från nästan daglig kontakt till att HELT försvinna ur mitt liv? Vad gör Malmö när de inte brinner på nyheterna egentligen?
Eftersom jag ändå lider av pms den här veckan tänker jag vara lite allvarlig och arg för en stund
Bilden har ingenting med texten att göra. Den hamnade där för att jag av bara farten inte skulle posta en bild på en tidigare fling och göra personangrepp. Här ser ni istället Il Café på Kungsholmen, ett av tre fik där jag har häckat idag.
Eftersom jag och Sofia är så nära ett gift par som två heterosexuella vänner kan vara körde vi lördagens räkfrossa framför Så mycket bättre - helt okej trevligt so far. Efter det startade långfilmen "Dumpa honom", orginialtitel "He's just not that into you", baserad på boken med samma namn. Wikipedia sammanfattar filmen såhär:
"Det gifta paret Janine (Jennifer Connelly) och Ben (Bradley Cooper) går igenom en tuff period, vilket gör att Ben börjar flirta med sångerskan Anna (Scarlett Johansson), som i sin tur dejtar Connor (Kevin Connolly). Neil (Ben Affleck) och Beth (Jennifer Aniston) har varit tillsammans i flera år, men gör slut då Beth vill gifta sig, men det vill inte Neil."
Filmen börjar i sandlådan, en (typ) femårig grabb skriker åt en jämnårig tjej att hon är "bajs". Hon går till sin mamma och gråter, varpå mamman drar linen alla små flickor fått höra minst en gång i livet, "Han gör så för att han är kär i dig". Det blir en lite spännande början, de inleder med att alla små tjejer vaggas in i en stor fet lögn. Genast börjar jag undra hur många klyschor de tänker slå hål på kommande 129 minuter.
Det visar sig att de inte tänker slå hål på någon. Istället kör de stenhårt på alla normer. Ben är gift med Janine. Janine är en slank brunett med rakt hår. Alldaglig och tråkig - för så är tjejer man är gift med. Istället blir han förälskad i Scarlett Johansson, hon är en kurvig, blond tjej med lockar som inte är så sugen på att binda sig. Varför skulle hon vilja det? Hon är ju en kurvig, blond tjej med lockar.
Beth och Niel har varit tillsammans i sju år. Beth har väntat i SJU ÅR på att Niel ska fria, men han vill inte gifta sig. Såklart. Tjejer vill gifta sig, det vill inte killar. Därför gör Beth slut.
Sen har vi den desperata singeltjejen Gigi. Hon vill inget hellre än att hitta en karl som står ut med henne. Det viktigaste är egentligen inte vem han är, eller om hon är intresserad av honom, bara de kan stadga sig. Av en slump stöter hon ihop med Alex som blir hennes dejtingguru (han ÄR boken He's just not that into you) och förklarar för henne hur man kan avgöra om en kille är intresserad - han ringer. Enligt Alex är alla romantiska historier som "han lämnade sin fru för henne", "han friade efter 13 år ihop", "han var kär, men vågade bara inte ta första steget" undantag och i alla högsta grad lögner som kvinnor hittat på för att överleva vardagen.
Okej, nu har vi kommit ungefär en kvart in i filmen. Vi går över till boken en stund:
He's just not that into you - The no-excuses truth to understanding guys, är baserad på ett avsnitt av Sex and the city. Bokens koncept är att en gång för alla slopa ursäkterna som tjejer skapar för mäns beteende. Kort och gott: om han inte ringer är han inte intresserad. Punkt. Det kan tyckas simpelt, men eftersom tjejer sedan barnsben blivit matade med informationen att män är svin för att DE TYCKER OM OSS går den informationen aldrig riktigt in. Tro mig, den ligger här i ett skåp någonstans. När jag läste den tänkte jag bara "faaast, det här gäller ju inte mig, det är inte riktigt samma sak".
Tillbaka till filmen, baserad på något så genialt som konceptet "He's just not that into you":
Vi hoppar fram till 118e minuten. Vid det här laget har Janine och Ben skiljt sig. Han fick dock aldrig Scarlett Johansson (hon är ju en kurvig och lockig blondin). Janine pratar om att hon ska fokusera på sig själv nu.
Beth och Niel har hittat tillbaka till varandra. Beth inser (genom att titta på sina systrars makar) att män i allmänhet är riktiga slackers och längtar tillbaka till Niel som faktiskt plockar ur diskmaskinen ibland (OH, MY! Vilken kille!). Det viktiga för henne är inte längre att de gifter sig, utan att de bara är tillsammans. Men som en blixt från klar himmel FRIAR Niel och så antar jag att de lever lyckliga i alla sina dagar.
Gigi och Alex har blivit ETT PAR! Ja, det är sant. Alex förstår mot slutet av filmen att han är kär i Gigi. Han kunde bara inte sätta fingret på det, eftersom han under alla år varit så van att hålla kvinnor på avstånd, eftersom han varit rädd för äkta känslor.
Vilken slakt. När filmen är över har vi återingen blivit matade med infon att han kommer fria trots att han egentligen inte vill gifta sig. Han ÄR KÄR I MIG, fast han inte vet det, än.
Det är precis som att vara 16 igen
Det absolut bästa var det här lilla startkitet som fanns med:
En kondom och en liten skojig guide till ett liv med kondom. Jag känner mig omhändertagen och sedd. Landstinget bryr sig om mig. För varje gång jag testar mig för en könssjukdom får jag ett gratis, säkert ligg.
Dagens outfit:
Dagens accessoar:
Det är beklagligt, och jag ber om ursäkt
Måste bli frisk till lunch. Vitlök är ju allmänt känt som bra mot förkylning. Vad tror ni om detta?
Här sitter jag och är fräsch en lördagsmorgon
Belöningen för att jag var nykter igår?
Sarah Dawn Finer...
Hittills har jag ätit frukost två gånger idag
15.05 - Med Mandz och våra iPhones på Urban Deli:
Livin' the dream.
Fyfan, så jobbigt.
När vi ändå är inne på att jag är egen företagare
Eftersom ingen annan talar om för mig vad jag ska göra är livet ganska smidigt nu. Borde vara. Men jag maskar. Istället för att skriva på saker jag borde skriva på och ringa folk jag borde ringa kände jag att veckans prio var städning (IGEN?!) eftersom jag tydligen "inte kan göra alla de där sakerna om det är stökigt hemma" med anledningen att hemma är mitt kontor. Så. Jag har städat - i närmare TVÅ DYGN! Jag har städat på platser jag inte visste fanns, med tandborste! I kylen, MELLAN spjälorna (säger man så?) på elementen, I samt PÅ badrumsskåpet. Helt ärligt, hur ofta gör ni det? För mig var det nog första gången sen jag flyttade in för fyra år sen.
Jaja. Men det finns en liten yta som jag inte kommer åt, och det ger mig panik. Nämligen denna:
Ventilen i badrummet. Så nu söker jag en lång person, två meter borde duga, och gärna snygg av manligt kön som kan tänka sig att torka av den där? Eventuell intresseanmälan görs till [email protected] (JAJJAMEN, det är en företagsmail!)
Nu när jag är egen företagare får jag helt plötsligt en anledning att skicka brev på posten
Kuvert, frimärke och hela baletten.
Jag hade aldrig brevvänner som barn. Brukade läsa kontaktannonserna i Kamratposten och tycka att de var töntar, varför ha en vän i Flen som man ändå inte kan leka med? När jag var sex år flyttade min bästa kompis till Kina. Det var sorgligt, vi sjöng "Vem kan segla förutan vind" på sexårsverksamheten. Blir fortfarande lite ledsen när jag hör den. Hon skickade (under flera år?!) brev och teckningar till mig, men jag orkade aldrig svara.
Idag är jag nog av helt annan ull. Skulle tycka det var jätteskojigt med en brevvän. Kan ingen skicka ett litet kul brev till mig? Det blir som mail, fast med jättelång väntetid?
Man kan tro att det är svenska flaggans dag
Men det är bara jag som har en ny klocka.
Jomensåatte...
Overheard on Facebook
Eager girlfriend: Jag tänkte statusuppdatera, "Suck, jag skulle hellre ligga kvar i sängen med min vackra pojkvän just nu <3"
Eager girlfriend: Vi kanske borde ha en förhållandestatus här på Facebook också? Jag kan ordna!
Eager girlfriend: Och sen tänkte jag ladda upp ett album med bara bilder på dig? Döpa det till "Lycka!"
Bothered boyfriend: ........
Eager girlfriend: Eller skulle du kanske hellre tänka dig att skaffa barn med mig?
Bothered boyfriend: Faktiskt.
Här sitter jag och låtsas att jag har ett kontor
Men jag får inte riktigt feeling. Borde kanske köpa en kaffebryggare...
Till pappa och hans sambo Lena
När jag för någon månad sen var i Wien köpte jag två chokladkakor med mig hem till er. Riktig finchoklad för dyra pengar, ska ni veta. Sen blev det bara så att jag glömde ta med dem varje gång vi sågs.
Idag hade jag skrivit "ORGANISERA, FÖR FAN!" i min kalender, och någonstans runt 17-tiden behövde jag ny inspiration...
Jag kan meddela att de var svingoda, och att de var fina, ja, det ser ni ju här:
Happy Fun Grown up Life har fått post
Tänk va, om jag köper ett domännamn som jag "kan använda på internet" (?) erhåller jag en gratis musmatta.
Tydligen finns det en tjusning med det
Min mamma är min mest aktiva bloggläsare. Om jag inte bloggat på några timmar får jag ett sms som lyder "Jag saknar bloggen", och om jag har bloggat ringer hon för att ge feedback på senaste posten. Det enda inlägg hon faktiskt inte ens nämnt är det om Molgan...?
Igår ringde hon angående mina problem med polotröja, och berättade att jag som barn brukade be henne krama mig det hårdaste hon bara kunde, med motivationen "Jag vill ha panik!"
/Emo girl
På tal om att klappa katt
Det är svettigt och jävligt på bussen - det absolut sämsta färdmedlet på sommaren, men av någon anledning blev det buss den här gången. Jag sitter alltid på samma säte, platsen till höger (vänster?! när sitter man på vänster sida och när sitter man på höger sida i en buss egentligen?), inne vid fönstret precis innan dragspelet. Så fånigt, vad inrutad man är.
Vid hållplatsen efter Hagaparken kliver det på en ung kvinna. Hon ser bekant ut. Så pass bekant att jag nästan vill spy ur mig ett hej när hon går förbi, men jag är svensk och struntar i det. Hon tittar tillbaka och ger mig en blick som säger att hon känner igen mig också, eller överanalyserar jag? Nej, visst fan har jag sett henne förut.
Försöker lägga ihop bitarna. Första tanken blir automatiskt att jag har sett henne på Facebook. I nio fall av tio är det någon jag har snokat på på Facebook. Men jag känner ändå att jag har pratat med henne. Hon ser mjuk ut, trevlig, sympatisk. Kan hon vara servitris någonstans där jag ätit nyss? Men det känns ändå som vi har pratat om djupare saker än sås och rödvin... Någonstans känns det som hon känner mig lite mer än så. Kan hon vara en vän till en vän? Men har jag inte bättre koll på mina vänners vänner? VEM. FAN. ÄR. HON?!
Jag hade antagligen ältat det i oändlighet, om det inte var så att hon klev av en hållplats före mig. Jag kollar efter henne när hon går över vägen - i tofflor! Just ja! Det är min gynekolog.
En potatis med ett kärnhus?
Han tror att han är ett äpple.
(Ja, man skulle kunna ta upp det här med genus, men jag har bråttom iväg så vi får helt enkelt nöja oss med att det blev en "han").
Helt otroligt hur stor näsan blev
I tre dagar nu har jag försökt ikläda mig en tight polo. Det är ett så himla smidigt plagg i teorin, en halsduk som inte kan blåsa av. Och eftersom jag alltid fryser vill jag så gärna. Men. JAG KAN INTE ANDAS. Innan jag ens hunnit få på mig byxorna (som om man ofta klär på sig i den ordningen?) drabbas jag av klaustrofobi och svettningar och börjar höra röster i mitt huvud som skriker: DU KOMMER DÖ!
Jag kommer dö. Jag kommer dö med dubbelhaka.
Efteråt är jag alldeles nedstämd. Måste gå runt naken en stund. Låta äckelkänslorna rinna av mig.
Vem ströp mig som barn?
Här kommer hon med ny energi
Men nu så...
Grattis mitt lilla hjärtegryn (ordet ligger färskt i minnet eftersom min telefon gärna korrigerar "jättegärna" till just "hjärtegryn")
Tjejen med Stockholms (och Jönköpings) snyggaste rumpa, Mandz, fyller 21 idag! Så ikväll ska jag festa som om jag också vore det. På klubbarna när jag fyllde 21.
Jag hade verkligen inte en enda bra bild, Mandz, så det fick bli en efter temat.
Eftersom vi är inne i november nu kan vi äntligen börja med...
...JULMAT! <3
Jag blev så inspirerad
I Sverige har vi haft högertrafik sen 1967...
...Därför undrar jag lite...
...Hur FAN de hade tänkt att man skulle kunna se detta från bussen!?
Det här har jag och Pillz gjort idag:
Till höger ett spöke som peppar inför Alla helgons dag.
Jag vet att man inte ska smygläsa andras meddelanden, men killen framför mig på bussen fick ett sms från "Martina & Katterna": "Hej Älskling! Jag mår helt okej, inga nämnvärda blödningar idag" varpå han svarar: "Okej, hälsa Räkan!"
I punktform:
- VARFÖR har han döpt sin (förmodade) flickvän till "Martina & Katterna" i mobilen?
- VARFÖR respondar han något som låter som ett tungt samtalsämne med något så cleant som "Okej, hälsa Räkan!"?
- VEM är Räkan? Deras gemensamma foster? En av katterna?
Man måste komma ihåg att det alltid finns de som har det sämre
"Jag har alltid avundats tjejer med Super Mario. Det enda jag har i jämförelse är mina lp-skivor.
Några glas vin. Hm, ojsan, här har vi min samling skivor. Åh, ja, jo... Jag har många Dylan-skivor, javisst jajjemen! Det blir plus i kanten, för nu kan vi diskutera musik och prata om hur all musik var bättre förr. Och så tar jag fram Creedence-skivan och sätter på I put a spell on you (alternativt House of the rising sun med The Animals) och sen är det klaaaaart!
Dvs om jag nu hade haft en vinylspelare."
Här får ni en förrigårdagens
Gissa temat?
SL Access.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen
Vet inte vad det är med den här förbannade låten, men det är nästan så jag går på det och tror att jag ska få ligga ikväll.
Jag ber om ursäkt för att morgonbloggningen uteblev pga bakfylla
Tills igår. Jag såg det som ett tecken och en chans att ta mig ur min autistiska livsstil och testa något nytt. Så nu blir det rostmacka med e-nummerskinka!
Fisherman's Friend har tydligen lösningen på det mesta
Jag förstår ju att de aldrig skulle ljuga, men har ändå svårt att tro att de kan dämpa ångest. Möjligen en shot, då.
Nu börjar det bli lite tröttsamt
Idag är det Allhelgonadagen, på lördag är det Alla helgons dag. Frågor på det?
När vi ändå är inne på ämnet kan vi ta det här med Halloween. Jag är ledsen att behöva vara den som droppar det för er, men: DET ÄR INGEN RIKTIG HÖGTID! Vet någon ens när den är!? I snart tre veckor har mina Facebookvänner lagt upp bilder på blodiga mungipor. Det här är något folk hakar på bara för att få vara lite emo en gång om året.
Vägrar öppna när grannens ungar ringer på dörren. Om de inte kan klä ut sig till påskkärringar får det va.
Det här om att bil är dåligt för figuren
Imorse skulle jag gå till gymmet. Inte för att jag brukar göra det, men någonstans måste man börja, förslagsvis idag.
Men först skulle jag parkera om bilen, för på tisdagar får man inte stå på gatan här utanför (vad får man för att ha uppmärksammat en sådan sak?!). Vet inte riktigt anledningen, men när klockan ringde sju imorse kändes det som att det är idioti det handlar om. I alla fall så jag slängde på mig lite kläder och sprang ut och startade upp bilen. Nej, det gjorde jag inte. För bilen startade inte. Batteritorsk.
Eftersom jag klivit direkt upp ur sängen och stod där på gatan utan smink (väl även utan underkläder), med smutsigt hår och hängiga mjukisbyxor var det inte direkt läge att lägga på charmen för starthjälp, så jag fick helt enkelt ringa min farbror som kom till undsättning.
Nu har jag spenderat senaste timmen med att köra igång batteriet på bilhelvetet, och ligger två och en halv timme efter schemat. Så nu hinner jag inte träna - idag heller.
