Att vara med beroende

Jag åt fil istället för mackor till frukost och förvirringen vet inga gränser...

Men egentligen grundar sig nog obehaget i att jag förra veckan försökte göra mig av med ett beroende. Sen 15 år tillbaka är jag totalt beronde av (ja, vad ska vi kalla det? Läppsyl är slarvigt sagt Lypsyl, men jag använder ju inte produkten Lypsyl utan något cerat från apoteket, men nu säger vi läppsyl för sakens skull) läppsyl. Jag kan inte leva utan, och har inte gjort det frivilligt mer än 12 minuter i följd under dessa år. Jag använder det när jag äter (en vän kom upp till åtta smörjningar under en måltid förrförra veckan), har det på kudden bredvid mig i sängen när jag sover, kan avbryta en sexsession för lite smörj, och råkar jag gå hemifrån utan måste jag köpa ett nytt på väg till tunnelbanan. Så har jag levt. Ett liv i bojor. Därför bestämde jag mig förra söndagen för att testa utan (correction, byta sort till ett utan vatten och alkohol för att på sikt kanske kunna leva utan).

Nu börjar jag känna mig riktigt obekväm. Som när man sitter med trånga jeans i sin egen soffa. En molande känsla av obehag. Som pms ungefär, du känner det, men vet inte riktigt var det sitter. Jag känner mig ful, osäker och liten. Jag känner mig såhär:


(i ärlighetens namn har jag redan gett efter och smörjt järnet, gärna till och med utanför munnen, med mitt gamla vanliga cerat när den här texten publiceras).

Nu är fanskapet ute


Jo, nu har jag röjt så det räcker i år.

Precis när jag tryckt ut granen på balkongen och har ungefär min egen vikt i barr på vardagsrumsgolvet märker jag att dammsugaren är lite kinkig - full dammsugarpåse. "Jävlar i helvete" säger jag (faktiskt högt) för mig själv, för jag har ju givetvis inga nya hemma. Och inte fan tänker jag leva som i ett stall tills affären öppnar igen, så jag sätter mig på golvet i köket ovanför soppåsen och försöker tömma dammsugarpåsen med hjälp av en potatisskalare (ungefär här är livet extra kul). När jag kommit så långt att det liksom tar stopp, pga stor fet hårboll i påsen som inte gärna kommer ut ur det där lilla lilla hålet (känner mig nästan som en barnmorska här ett tag...) sätter jag tillbaka påsen i dammsugaren och fortsätter. Givetvis tar det stopp ganska snart igen. Gör om samma procedur med påsen, men när jag kommer till den där hårbollen igen börjar jag ledsna lite lätt och byter taktik till "desperat hårdhänt". Påsen spricker.

Ungefär här är det dags att räkna till tio och kliva ut ur sin egen kropp en stund och försöka se situationen ur ett annat perspektiv. Det är då det slår mig - tänk om jag faktiskt HAR dammsugarpåsar hemma? Det har jag. Tre oöppnade förpackningar...

Jag ser mig själv som en ganska sund människa. Hur kan jag vara så dum att jag inte ställer mig över dessa idiotiska svennepåhitt? Att släpa hem TRÄD i lägenheten?! Och hur kan folk (och tydligen jag också) tycka att det är värt att gå igenom det här igen, år efter år? Jag antar att det är det där som de säger om att föda barn, man glömmer så lätt...

Vissa människor alltså...

I våras fick jag en fix idé. Jag ville ha en utställningsaffisch från "Män i baddräkt" på Nordiska museet ovanför matbordet. Den är så osmaklig att det liksom blir gott någonstans på vägen.

I museibutiken fick jag informationen att affischen inte finns eller kommer finnas till salu. NÄHE? Tydligen är det ingen efterfrågan på affischer med halvnakna, svettiga män. Jag fattade ingenting. Och eftersom jag är envis som en åsna och tror att allt alltid är möjligt gick jag hem och mailade marknadsavdelningen på Nordiska museet och förklarade att när jag bestämt mig så har jag, och undrade vad det fanns för möjligheter att erhålla en sån affisch. Jag fick svar från Anders (samma dag, helt otroligt!) som skrev att han inte såg några omöjligheter att jag skulle kunna få en av affischerna som använts på museet när utställningen var över. Han skulle cc:a mailet till sina kollegor så min förfrågan kom fram. Nöjd!

Sen gick månaderna, och jag tänkte att mitt mail antagligen hamnat jäääävligt långt ner på priolistan. Men så, förra veckan, kom jag hem till ett mail från Hanne. "Vem FAN är Hanne?!" tänkte jag. Jo, Hanne visade sig arbeta på marknadsavdelningen på just Nordiska museet, och DE HADE EN AFFISCH TILL MIG! Jag dör! Vilka fina människor!

Nu börjar mitt nya liv. Nu ska jag äta frukost med den här herren varje morgon:


Ni hör min bön!!!

JAG HAR VÄRLDENS BÄSTA LÄSARE! Åtminstone en:

En vitsig jävel dessutom! Och lyhörd - lät bli att skriva sin adress så jag slipper svara! ÅH! A, JAG ÄLSKAR DIG (trots att du kollade upp min adress på något obehagligt vis)! Nu kan ju resten av er försöka bräcka detta.

På tal om att klappa katt


Det är svettigt och jävligt på bussen - det absolut sämsta färdmedlet på sommaren, men av någon anledning blev det buss den här gången. Jag sitter alltid på samma säte, platsen till höger (vänster?! när sitter man på vänster sida och när sitter man på höger sida i en buss egentligen?), inne vid fönstret precis innan dragspelet. Så fånigt, vad inrutad man är.

Vid hållplatsen efter Hagaparken kliver det på en ung kvinna. Hon ser bekant ut. Så pass bekant att jag nästan vill spy ur mig ett hej när hon går förbi, men jag är svensk och struntar i det. Hon tittar tillbaka och ger mig en blick som säger att hon känner igen mig också, eller överanalyserar jag? Nej, visst fan har jag sett henne förut.

Försöker lägga ihop bitarna. Första tanken blir automatiskt att jag har sett henne på Facebook. I nio fall av tio är det någon jag har snokat på på Facebook. Men jag känner ändå att jag har pratat med henne. Hon ser mjuk ut, trevlig, sympatisk. Kan hon vara servitris någonstans där jag ätit nyss? Men det känns ändå som vi har pratat om djupare saker än sås och rödvin... Någonstans känns det som hon känner mig lite mer än så. Kan hon vara en vän till en vän? Men har jag inte bättre koll på mina vänners vänner? VEM. FAN. ÄR. HON?!

Jag hade antagligen ältat det i oändlighet, om det inte var så att hon klev av en hållplats före mig. Jag kollar efter henne när hon går över vägen - i tofflor! Just ja! Det är min gynekolog.


En kväll i juni


Jag äger uteserveringen på Debaser Slussen med en öl i varje hand. Stentvättad jeansjacka och magtröja. Det finns ingen sämre kombo än öl och magtröja, men utöver svullen mage förser ölen mig en otrolig optimism. Jag klarar av det mesta, dubbla öl och trippla prillor. Plötsligt står Molgan framför mig. Vi kallar honom så för jag har hört overkliga män kallas det förut. Han är 21 år, kortare än jag, och tamejfan – visst kan jag klara honom också!

De dubbla ölen och trippla prillorna tar mig till dansgolvet på Skeppsbar. Jag och Molgan svänger hand i hand omkring till tonerna av Swedish House Mafia.  Jag ska många gånger efteråt ifrågasätta just denna scen. Men det är vi nu, Molgan och jag, och vi ska gå hem tillsammans ikväll.

- Väntar du här, medan jag går på toa?

Han är borta i max en minut, det är aldrig kö till herrtoan. Under den minuten hinner jag känna att livet blir lite tråkigt och innehållslöst. Jag bestämmer mig för att ringa Johan. Vi kallar honom så av den enkla anledningen att alla mina tidigare kärleksaffärer heter just så. Signalerna går fram, ”three is a magic number”. Det magiska numret är precis vad jag får när Johan svarar ”Hej du!” samtidigt som Molgan lägger armen om mig, där ute på trappan, utanför Skeppsbar.

Logistiken går inte riktigt ihop. Molgan är förmodligen helt ointresserad av att ta med sig även Johan hem, så jag låter bli att fråga. Istället lägger jag till med en snygg handgest som säger ”Jag ska bara styra av det här samtalet” och svänger runt hörnet. Det visar sig att samtalet inte går att styra av. Johan slutar inte prata. Johan pratar i 40 minuter! Jag vet inte vad vi säger. Jag vet bara att kvinnan framför mig har på sig sex par skor. Den här kvinnan har uppenbarligen kommit på något som inte jag har. Tanken gör mig illamående.

Det löser sig så smidigt att jag ställer mig där på gatan och kräks. Jag lägger inte ner någon vidare energi på att fundera över mitt mänskliga värde utan fokuserar på faktumet att samtalet med Johan är avslutat! HIGH FIVE! Jag torkar mig runt munnen med den stentvättade jeansjackan och släpar mig tillbaka till Skeppsbar för att avsluta affären med Molgan. Molgan står inte kvar. Men han sitter där, på trappen, och spelar Tetris på sin telefon.  I 40 minuter har han suttit där, och spelat Tetris på sin telefon! ”Han älskar mig!” hinner jag tänka, innan vi vinkar in en taxi för att åka hem och ligga med varandra.

Jag kan undra vad den här grabben vi kallar Molgan hade för vilda förväntningar där han satt på trappen och med beundransvärd acceptans red ut mitt bootycall. Min fantasi sträcker sig inte så långt, men med all sannolikhet hade han inte förväntat sig att han skulle stanna taxin fyra gånger på vägen för att låta sitt hemsläp ramla ur och kräkas. Antagligen hade han lika lite som jag förväntat sig att han skulle hålla hennes hand, bära upp henne till sin lägenhet, ta av henne skorna, sätta upp hennes hår, bädda ner henne i sin säng, för att sen lägga sig själv under en filt på soffan.

Jag vaknar upp i en främmande säng i ett främmande rum med väskan över axeln. Alltså har vi inte legat. Så bra. Kanske dags att gå hem, den här Molgan har helt klart redan gjort för mycket för ett svin som jag. I samma sekund glider han in i rummet med en kopp kaffe med mjölk. Han har sprungit ner till affären för att köpa mjölk till mitt kaffe. Och just som jag tänker ”Den här grabben är helt jävla orimlig” kryper han ner i sängen och skedar mig.

Vi låg aldrig. Jag var inte intresserad längre. Men jag önskar att alla ni där ute någon gång i livet snubblar över en Molgan. En Molgan som stryker er över håret och uppmanar er att kräkas lite till, när han egentligen mest är ute efter ett riktigt bra skjut.

Året är 1989


Jag är tre år, och jag har fått följa med mamma till tandläkaren. I väntrummet har vi läst boken om de svarta fjärilarna som bor på den vita sidan och de vita fjärilarna som bor på den svarta sidan, och som vill hälsa på varandra, ni vet? Sen löser de hela skiten med att sätta färgade stenar på vingarna (FÖR DÅ KAN MAN JU FLYGA?) så de vita syns på den vita sidan, och de svarta syns på den svarta sidan. Ja ja.

Mamma frågar om jag tror att hon har några hål.
- Ja, för det har ju alla flickor.

/Fyndig since birth


Till alla er som inte trodde jag skulle våga posta detta

För några veckor sedan tog batterierna i min vibrator slut. Det tråkiga i den situationen är att man blir varse precis när man inte vill bli det.

Jag har gått och dragit på det in i det längsta. Varför kan jag inte ladda den via en USB-port i datorn som med allt annat? JAG KAN JU INTE GÅ UT OCH KÖPA BATTERIER?! Så genomskinligt? När köper man batterier idag, liksom? Vad använder man batterier till om inte en vibrator?

Efter att ha övat på en obrydd "jag ska bara ner till affären och köpa AAA-batterier till min vibrator, för jag är kvinna 2011 och det är inget konstigt i det"-blick framför spegeln i tre veckor kände jag att det fick vara slut på fånerier och bestämde att det var dags.

Det var enkelt. Tills jag mötte kassörskans blick. Hon såg rakt igenom mig. HON VISSTE precis vad jag skulle göra med ett fyrpack AAA-batterier. Hon såg tamejfan vilken färg den har också. Jag började svettas, mumlade något om retrokänslan en freestyle inger och sprang därifrån.

Så ligger jag här i soffan med sprillans nya batterier. Men jag kan inte ge henne det. Kassörskan på Hemköp ska inte tro att hon vet vad jag gör ikväll.

Thank God, for chocolate.


Sanningen om min tantsnuskbok ni så gärna talar om


Boken sålde in sig själv som en "svensk version av Jane Austen i Stockholms-miljö". Awsome. Redan i början hade jag lite invändningar på språket, tyckte inte riktigt att det passade mig. Men den skulle ju vara bra, det hade jag hört, så jag kapitulerade, och tillslut var jag ganska nyfiken på storyn.

En kväll, när jag låg i soffan med boken på magen fann jag mig själv totalt uppslukad av en historia som förflöt:

"Han ville älska henne så att hon insåg att det var honom hon skulle leva med. Doften av hennes hud, smaken av hennes mun drev honom till vanvett. Med händerna kring hennes stjärt lät han sin hårdhet trycka mellan hennes ben. När han började knäppa upp knapparna i hennes kläder fick han behärska sig för att inte slita upp dem. Till slut lyckades han skala av henne klänningen och den föll till golvet med ett tyst frasande."

Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Det tog aldrig slut. ELVA SIDOR av älskog, svällande lemmar, pressande och smekande. Smygande, och utan att jag märkt det, hade storyn avancerat till regelrätt tantsnusk. Jag slängde ifrån mig boken, och stirrade upp i taket en lång stund. Kände mig som en 11-åring framför KP's Kropp och Knopp-sidor. Skam.

Morgonen efter stod jag och glodde på boken med total förvirring där den låg på golvet. Var och när läser man en sånhär bok?
På ett fik? Knappast.
I sängen? Aldrig i livet.
Det tog mig nio månader att läsa ut det här förbannande spektaklet.

Man kan ju tycka att jag borde blivit varnad redan av omslaget...


Röd solhatt


Jag rusade in på apoteket och berättade för expediten att jag var sjuk, pausade för reaktion. Det kom ingen, så jag fortsatte:

- Joråsåjagbehövernågotsomskjuteruppförkylningariminsttvåveckor!Jagharintetidserru!

Hon rekommenderade mig sugtabletter som skulle intas 8-10 ggr dagligen. Jag förklarade för expediten att 8-10 sugtabletter om dagen är orimligt. Då kan man ju inte prata?!

Så då sålde hon på mig detta. Röd solhatt. 50 ml, 85 fucking spänn.
Vilket jävla mög.

På tunnelbanan


Det är sällan jag hamnar på tuben i rusningen, men idag gjorde jag det.

Situationen är trång och tillräckligt obekväm som den är, när min iPod bestämmer sig för att dra igång Brenda Lee - Rockin' around the Christmas tree. Ängsligt försöker jag möta mina medresenärers blickar, för att om möjligt utläsa hur mycket mina hörlurar läcker. Visst tittar tjejen närmast lite konstigt på mig?

Jag måste byta. Börjar vrida lite på mig, råkar ta tidigare nämnda tjej på brösten när jag försöker få ner handen i fickan. Nu tittar hon garanterat konstigt på mig. Dessutom måste det se ut som att jag står och tar på mig själv nu, när jag gräver i byxfickan? Lyckas äntligen lokalisera rätt knapp, den byter låt.

Fattaru - Mina hundar.

RSS 2.0