Jo, nu har jag röjt så det räcker i år.

Precis när jag tryckt ut granen på balkongen och har ungefär min egen vikt i barr på vardagsrumsgolvet märker jag att dammsugaren är lite kinkig - full dammsugarpåse. "Jävlar i helvete" säger jag (faktiskt högt) för mig själv, för jag har ju givetvis inga nya hemma. Och inte fan tänker jag leva som i ett stall tills affären öppnar igen, så jag sätter mig på golvet i köket ovanför soppåsen och försöker tömma dammsugarpåsen med hjälp av en potatisskalare (ungefär här är livet extra kul). När jag kommit så långt att det liksom tar stopp, pga stor fet hårboll i påsen som inte gärna kommer ut ur det där lilla lilla hålet (känner mig nästan som en barnmorska här ett tag...) sätter jag tillbaka påsen i dammsugaren och fortsätter. Givetvis tar det stopp ganska snart igen. Gör om samma procedur med påsen, men när jag kommer till den där hårbollen igen börjar jag ledsna lite lätt och byter taktik till "desperat hårdhänt". Påsen spricker.

Ungefär här är det dags att räkna till tio och kliva ut ur sin egen kropp en stund och försöka se situationen ur ett annat perspektiv. Det är då det slår mig - tänk om jag faktiskt HAR dammsugarpåsar hemma? Det har jag. Tre oöppnade förpackningar...

Jag ser mig själv som en ganska sund människa. Hur kan jag vara så dum att jag inte ställer mig över dessa idiotiska svennepåhitt? Att släpa hem TRÄD i lägenheten?! Och hur kan folk (och tydligen jag också) tycka att det är värt att gå igenom det här igen, år efter år? Jag antar att det är det där som de säger om att föda barn, man glömmer så lätt...