Stora frågor




Att bli av med sin iPhone är likvärdigt med en svår skilsmässa. Jag pendlar mellan frihetskänslor och total misär i fosterställning på badrumsgolvet. Men som i alla kriser gäller det att se glaset som halvfullt. "FYFAN VAD KUL DET SKA BLI ATT PLOCKA FRAM MIN IPOD IGEN" tänkte jag inte, men att det åtminstone kunde lätta upp tillvaron något. Den har legat orörd i ett skåp här hemma sen 2008, och det hela hade kunnat varit a fun trip down memory lane. Om inte vartannat spår kommit från något så tacky som ett album med namnet Now that's what I call Xmas. Varför i hela friden gjorde jag så?

Nu ska jag smörja in händerna.


Det sorgliga i att hitta sig själv



Vänj er vid posen, det lär vara den enda ni får.

Idag har jag försökt känna in vem jag är i min nya frisyr.
Det var när jag stod och borstade tänderna på morgonen jag insåg att det här är en sofistikerad look. Innan jag riktigt förstod vad som hänt satt jag på tuben i trenchcoat.

Dagens komplimanger i urval:

- Oooh, cherie! Ikväll! Vi, disco!

- Du ser ut som en Disneyprinsessa!

- Vad fint, du har klippt dig!

Okej. Den där sista kanske inte var så kul, men det var de tre jag fick.

Eftermiddagen spenderade jag i bilen och uträttade ärenden (väldigt vuxet i linje med frisyren). Ramlade in i lägenheten på kvällskvisten och hoppade ur trench och jeans och ner i mjukt och gråmelerat.
Stannade upp en stund framför spegeln, skulle säga godkväll till mitt nya jag. 
Då inser jag det - jag är Lotta på Bråkmakargatan.

Nu måste jag ifrågasätta den här statistiken om att kvinnor med kort hår får ligga mer.
Vem fan vill ligga med en sofistikerad femåring?
Och den kanske mest relevanta frågan i sammanhanget - vill jag ligga med den personen?



Nyare inlägg
RSS 2.0