Det finns ingen jag är så förälskad i som Henning, huvudkaraktären i världens bästa roman, Mina drömmars stad. Fyfan så gott, med en karl som månar så mycket om att familjen ska ha mat på bordet att han jobbar ihjäl sig innan han fyllt 35! Så idag tog jag Cecilia under armen (inte bildligt, sånt larv slutade vi med för tio år sen) för att i form av en stadsvandring följa författaren Per Anders Fogelströms fotspår. Eftersom jag läst Mina drömmars stad (läs: samtliga av hans romaner) sju gånger om tänkte jag att det kunde vara intressant att se om en sk "expert" skulle kunna lära mig något.

Tyvärr hade fler hittat dit. Tyvärr var de typ TVÅHUNDRA stycken?! Jag drabbades av någon form av svartsjuka. Hur kunde dessa tvåhundra andra människor anse sig ha rätten att stå där och ta plats när det är MINA favoritböcker det handlar om?

Vi var tvungna att gå därifrån.