Jag åt fil istället för mackor till frukost och förvirringen vet inga gränser...

Men egentligen grundar sig nog obehaget i att jag förra veckan försökte göra mig av med ett beroende. Sen 15 år tillbaka är jag totalt beronde av (ja, vad ska vi kalla det? Läppsyl är slarvigt sagt Lypsyl, men jag använder ju inte produkten Lypsyl utan något cerat från apoteket, men nu säger vi läppsyl för sakens skull) läppsyl. Jag kan inte leva utan, och har inte gjort det frivilligt mer än 12 minuter i följd under dessa år. Jag använder det när jag äter (en vän kom upp till åtta smörjningar under en måltid förrförra veckan), har det på kudden bredvid mig i sängen när jag sover, kan avbryta en sexsession för lite smörj, och råkar jag gå hemifrån utan måste jag köpa ett nytt på väg till tunnelbanan. Så har jag levt. Ett liv i bojor. Därför bestämde jag mig förra söndagen för att testa utan (correction, byta sort till ett utan vatten och alkohol för att på sikt kanske kunna leva utan).

Nu börjar jag känna mig riktigt obekväm. Som när man sitter med trånga jeans i sin egen soffa. En molande känsla av obehag. Som pms ungefär, du känner det, men vet inte riktigt var det sitter. Jag känner mig ful, osäker och liten. Jag känner mig såhär:


(i ärlighetens namn har jag redan gett efter och smörjt järnet, gärna till och med utanför munnen, med mitt gamla vanliga cerat när den här texten publiceras).